507
Forordning 1617 28. juni.
vore lande och gebiet noget misligt kunde anstøde (det vi os dog, gud verre lofvit, paa denne tid icke ere formodendis), rigerne da af govt søefolk maaske saa kunde forblottid verre, at vi icke saa mange kunde megtig vorde, som os fornøden giordis vore riger, land och kierre undersaatter at fordedige och for alt findligt vold och invasiones at forsvare och handhefve; disligeste epterdi der och udi andre loflige lande, riger och republicer den naturlige och gemene ret gemes forholdis, at saadant folk, som til deris defension och beskyttelse mod fremmit och udlendisk vold kunde af nøden verge, med haarde och alvorlige inhibitionibus under høieste straf pleier at forbydis sig af landet at begifve, ville vi i lige maade med dette vort obne bref och interdicto strengeligen forbudit hafve och hermed forbyde, 1. at ingen søe- eller baadsfolk, som vore rigers och landis indfødde undersaatte ere, dennom uden voris udtryckelig forlof och consensu fordriste skulle [sig] af forbemelte vore riger och lande at begifve eller och udi nogen fremmede deris tieniste at indlade och hous dennom for hyre och løn at seigle, saa frembt de icke deris boeslod saa vel som, hvis dennom herepter udi arf eller andre maader tilfalde kunde, ville¹ til os och kronen forbrut hafve, saa och self fare fredløs och siden, hour som helst de hous nogen fremmede skippere eller i andre maader paa nogen vore och rigernis strømme, forvand eller hafner kunde betredis, da icke som voris mandaters foragtere och fredløse straffis vilde. 2. I lige maade biude och befale vi dennom, som sig allerede udaf vore riger och lande begifvet hafver, at de med det aller første igien sig indstiller, saa frembt de icke udi forbemelte pen och straf ville participere och vere delagtige. 1R: ville vi.
