40
som nu rundt om i det vide Sverrig dyssede dets Børn i Søvn:
«Ute blåser sommarvind,
göken gal i höga lind,
ängen står så gul och grön,
solen stänker guld i sjön,
bäcken rinner tyst och sval
mellem vide, asp och al …«
Og som i Febernætterne drømte han, at han hvilte på Engen ved Hemtjärnet i Morgongåfvas Skove, en Sommerdag, han og Susan alene, inden Brynte kom …
»Lilla, gula gåsen ung,
len liksom en silkespung
ror med moder sin i säf
pillar vingen med sin näf …«
Hun holdt Hånden mod Solen for hans Øjne, og Himlen blev rosenrød. Hun var fem og han var fire År gammel, og de åndede, Kind mod Kind, i Græsset så stille — å så stille …
»Vallherden hvilar
vid sitt horn och pilar …«
Hendes Åndedræt ved hans Øre, en Guldsmeddevinge over deres Pander, et sagte Kor af Skovduer og Gøge …
Da —
»Lindorm solar sig på sten
som ett sammet, hvit och len,
vill i barnets vagga gå …«
et Gys — Skoven — de var ene — dens ukendte Mile — — hvad skjultes derinde?
»Trollet sitter vid sin vägg,
kammar ut sitt silfverskägg,
sjunger vid den gråa häll ..
