41
Sammenslyngede stirrede de, oprejste, mod Fyrregrenen, som hang dér ud over de lavgrå, mossede Blokke — så var Susan borte, i et Skrig — Græsset hvislede om hendes Løb.
»Liten kind, kom hit i qväll,
dig vill jag lofva,
under guldås sofva;«
sang Trolden, ene for Steffan i Skoven, i Febernatten …
Og i Nat nikkede nu Steffan under sin Guldås —: under Farbroders Violin, Moders Klavér, Märta Molls Salmer, i Troldens Dåb af Sand, hans Søvn på tusinde År. Mens Bryntes Stemme sang derude, bag alle Guldåse:
»Snart är liten kind en man,
gångarn grå då sadlar han,
tager brynja, svärd och spjut
och i kamp han rider ut;
spänner sitt bälte
strider som en hjälte!«
Og Susan svarede:
»Liten fager jungfru opp
växer fort som rosensknopp;
virkar se'n åt ungersven
kappa blå och får igen
fästring och spänne …«
Steffan lyttede. Hvorfor, hvorfor de Gaver? Jo:
«Skeppet gungar lätt på våg
med sitt segel, mast och tåg,
gångar sig åt främmand' land …«
med Værnet mod Lindormen: det Jærn, hver Svensk var født for at dyrke, Sverrigs Ære og Styrke …
»Bror bygger dammar,
åt sin såg och hammar.«
